Älvsborgarna och Hattarnas ryska krig 1741-1742 (del 1)

Under Hattarnas ryska krig 1741-1742 var Älvsborgs regemente med under två större kommenderingar till Finland. Den 3 september 1739 kom Bengt Klingberg från Härna att antas som soldat 525 vid Åhs kompani och skulle bli en av dom Älvsborgare som mötte krigets umbäranden.

525 Bengt Klingberg från Härna antas som soldat 1739-09-03
525 Bengt Klingberg från Härna antas som soldat 1739-09-03

Första kommenderingen till Finland

Den 3 juni 1741 stod kompanichefen kapten Carl Fredrik Wachenfeldt framför Åhs kompani för generalmönstring av Fältmarskalken Hugo Hamilton i Stockholm. Bland dessa soldater stod 525 Bengt Klingberg, 537 Anders Hurtig och 554 Anders Blom. Två av dom kom inte att överleva det första året och ingen av dom kom att överleva kriget.

Vid den första kommenderingen under våren 1741 mönstrade Älvsborgs regemente 700 man. Varje kompani deltog med 87 eller 88 soldater. De kom att ingå i den svenska galärflottan. Flottan som Älvsborgarna ingick i bestod av 2 pråmar (bestyckade med 12-26 kanoner), 15 galärer (grundgående 1-2 stora kanoner i fören med stort marininfanteri), 10 övriga fartyg med en total bemanning på 4400 man varav 1470 var båtsmän.

Älvsborgarna och den svenska galärflottan avreste från Stockholm i juni 1741 till Finland. Flottans första stopp blev några veckor i Hästnässund. Ganska snart efter de lade till i Hästnässund drabbades de av sjukdom. Flottan blev därför försenad och kom först i augusti till Fredrikshamn vid Korsarö “1 1/2 mil åt Wiborgs-hållet”

4000 ryssar överfaller Älvsborgarna

Kriget mot Ryssland förklarades den 28 juni och Älvsborgarnas och galärflottans uppgift var att skydda Fredrikshamn från sjösida. En styrka på 230 man varav de flesta var Älvsborgare utgjorde en postering vid Wilajako 8 mil öster Fredrikshamn. Posteringen blev anfallna av en överlägsen rysk styrka på ca 4000 soldater med 3 kanoner den 21 september 1741. Posteringen lyckades dra sig undan med hjälp av 1 bataljon infanteri, 200 dragoner och några galärer. Älvsborgarna förlorade:

Löjtnant Adam Elfman blef fången likasom furir Adolf Elfman (död i Petersburg 1742) och föraren Leonard Uggla. Följande soldater blefvo lika ledes fångne: N:o 537 Anders Hurtig, 554 Anders Blom, 630 Joh. Frisk, 662 Lars Nyberg och 960 Sven Beckman. De fleste dogo under fångenskapen i Ryssland; de som kommo åter, hemkommo först i Dec. 1743; under striden stupade 783 Mårten Lind och 1035 Lars Moge.

Soldaterna 537 Anders Hurtig och 554 Anders Blom, var soldater på Åhs kompani och ingick i samma korpralskap som 525 Bengt Klingberg. Det är oklart om delar eller hela kompaniet är med vid detta överfall men det tordes rimligt att anta att även 525 Bengt Klingberg var med vid denna händelse men undkom rysk fångenskap och död.

537 Anders Hurtig i 1742 års mönstringsrulla
537 Anders Hurtig i 1742 års mönstringsrulla
“fången vid Wilajako död i fångenskap”

Vintern 1741

Hösten 1741 kom att bli en ödesdiger höst för Älvsborgarna. De 400 Älvsborgare som inte var transporterade på sjukskeppen befann sig på pråmarna Herkules och Svenska lejonet. Den 14 oktober avseglade dom Fredrikshamns området men mötte en kraftig motvind vilket gjorde att de pråmarna den 1 december frös fast utanför ön Pelinge som ligger 6 mil från Helsingfors. I rapporten till kungen man man läsa om deras umbärande:

manskapet som på dem var utstå ansenlig storm och sköld, så att de ej allenast begynte gruflig sjukna, utan hvar dag till 6, 8 à 11 dö, som ock fördes med lifsfara till lands, så var vid afmarschen från pråmarne och galeren Boricea ej mera af 700 man än 177 man friske. De andre till en summa af 347 sjuke och 124 döde. Af desse 347 sjuke blefvo sedan kommenderingen hit till staden kom och de sjuke [som] fördelats i byarne på landet [och] igenom flitigt efterseende tid efter annan manskapet [började blifva] allt bättre och bättre, så att kommenderingen nu består som förslaget innehåller af 332 man friske, 47 döde och nu allenast 145 man sjuke, hvaribland dock en del äro som aldrig Eders Kongl. Maj:ts tjenst mera lära göra

Älvsborgarna förlorade vintern 1741 cirka 200 soldater:

1741
Oktober 8
November 92
December 53

1742
Januari 9
Februari 9
Mars 6
April 6
Maj 2

Utrusningen blev deras död

Anledningen till att alla dessa soldater och Älvsborgare miste livet berodde inte på fienden utan på den dåliga utrustningen. I rapport till kungen beskrivs det att Älvsborgarnas utrustning var i uselt skick. Kapporna soldaterna hade var från den Karolinska armén från 1717. Hattar, rockar västar och byxor fick regementet 1727 och sedan 1730 deltagit på manövrar och i fästningsarbeten. Trots att många soldater dog under vintern 1741 så räckte inte tyget från deras kläder alla lappa och lagga de överlevandes utan de överlevande var tvungna att låna av varandra när man skulle gå på vakt.

Nya rekryter fyller vakanserna

Regementet hade fullt upp med att fylla vakanserna. Under våren 1742 mönstrade 114 nya soldater som skulle förstärka Älvsborgarna i Finland. Den 14 maj klev de nya soldaterna på skeppet Hoppet mot Fredrikshamn. Men något hopp kom dessa soldater inte att möta. Några hela och nya uniformer hade de nya soldaterna inte fått. Sjukligheten bland de nya soldaterna blev hög och 26 soldater kom att mista sina liv av umbäranden 1742.

525 Bengt Klingberg överlever 1741

Det är inte utan stor förundran hur Bengt från Härna kom att överleva 4000 anfallande ryssar mot 230 svenskar, hård köld, sjukdom och den dåliga utrustningen. Men överlevde gjorde han.

Källor: Älvsborgs regementes generalmönstringsrullor från 1741-1742 och 1743. Boken Kongliga Elfsborgs Regemente av Mannerfeldt kapitel 2. En bok om I 15 sidan 49

2 Comments

  1. Christer Edenfjord

    Mycket intressant läsning om för mig okända sidor i ett krig som knappast tillhör höjdpunkterna i svensk militärhistoria! Visste inte att soldater sattes in på galärerna redan då. Mina skånska anfäder i Södra Skånska Kavalleriregementet beordrades 1790 till flottan som avsuttna ryttare och var med om hela Finska Viken-äventyret och trodde det var ganska unikt.
    Har själv grottat ner mig rejält i denna period utifrån mina anfäder i Västerbottens Regemente. 2 var med vid Villmansstrand och överlevde och 3 dog i fältsjukan i Fredrikshamn. Ytterligare en, min mf mm mf ff Corporal Göran Rolig från Lövångers Compagnie har jag följt hela vägen genom kriget, från Fredrikshamn 1741 till Stockholm till Carlsön utanför Uleåborg där han utmärkte sig under Stephan Löfvings kommando 1743. 14 år senare var han med till Pommern och blev tillfångatagen i det blodiga slaget i Fehrbellin i september 1758. Kändes värt att utreda och skriva ner hela hans livshistoria!
    Ville tipsa Dig (om Du inte redan känner till den) om Tiburtius Tiburtius som var regementspastor i Kungl. Lifgardet och skrev en mycket detaljerad skildring om tiden i Finland: ”Historia om Finska kriget åren 1741 och 1742”, utgiven 1817. Den ger en sådan förståelse för de otroliga lidanden soldaterna utsattes för i detta vansinnigt misskötta krig.

    • mattiasabom

      Hej Christer

      Tyvärr verkar det vara liknande förhållanden för svenskarna under de flesta krigen.

      Vilka utmaningar dina anfäder möte.

      Tack för boktipsen. Finns inte så mycket att läsa om kriget 1741-42

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *