DNA-forskning någonting för mig?

Först var jag tveksam till DNA-släktforskning men varenda pensionär ute i Sverige verkade testa sig för att börja DNA-forska. Då borde väl även jag som medelålders fundera på att börja?

När det blev populärt att testa sitt DNA i för att hitta nya sätt att hitta sina rötter var jag först tveksam att själv göra det. Först och främst var jag tveksam för de företag som gör gör denna analyser ligger i USA och har en helt annan lagstiftning än som Sverige har. Jag var fundersam på om det fanns hålrum i lagtexten så att företagen kan sälja mitt och andras analysresultat vidare för tex. forskning. Jag frågade vänner som är genetiker om mina farhågor. De hade också frågor om företagens sekretess och om deras etik. Så jag bestämde mig för att avvakta och se vad DNA-släktforskningen skulle ta vägen i Sverige. Trots allt så är det ju pappersforskningen som är grunden i släktforskningen och utan den så spelar DNA-släktforskningen inte så stor roll om man är intresserad av släktforskningen inom de närmsta 300 åren.

Till slut så blev jag bara tvungen att läsa på mer om DNA i släktforskningen och dessa företag. Varenda pensionär i Sverige verkade testa sig för att få hjälp i släktforskningen. Efter ha läst på Peter Sjölunds blogg och bok “Släktforska med DNA” så fann jag att det fanns åtminstone ett företag som jag kunde tänka mig att lämna mitt DNA till utan oro för att det säljs vidare till forskning och att jag skulle få äga mitt eget analysresultat.

Värt att veta att DNA-forskning inte är det lättaste utan kräver tid och tålamod men det brukar släktforskare ha gott om så det skämmer nog inte iväg svenska släktforskare. Kunskap behövs också. Det är massor av nya ord man behöver lära sig och tester man behöver välja emellan. Som vanligt bland Sveriges släktforskare så hjälper man varandra, det bloggas, skrivs böcker, hålls föredrag och man träffas ute i stugorna för att diskutera sitt DNA-resultat. Kort sagt det finns massor av kunskap där ute. Det verkar som att DNA-kunskap är något som svenska släktforskare verkligen gillar.

Ja nu var det jag som medelålders man som efter tveksamheter till denna nyhet lät mig inspireras av svenska pensionärer att börja DNA-forska. Så tack alla svensk pensionärer som DNA-forskar för alla era inlägg på Facebook etc och för ert brinnande intresse. Ni fick en insomnad medelålders man att vakna upp och hitta ett nytt intresse!

Länkar
DNA-Rötter (Sveriges Släktforskarförbund)
Svenska Sällskapet för Genetisk Genealogi (Nätverk för DNA-släktforskning)
Släktforskning – DNA – för noviser (Facebook)
DNA-anor (Facebook)

5 Comments

  1. Hej Mattias!
    Förstår dig precis. Trots att jag är pensionär var jag mycket tveksam till att testa mig. Emellertid vid ett föredrag om DNA i våras fick jag ett test i födelsedagspresent. OK tänkte jag och testade mig med tvekan. När resultatet kom begrep jag ingenting. Bara massvis med namn som poppade upp. Skulle de vara släkt med mig? Har sedan varit på ett par DNA-caféer hos GRS, men tycker fortfarande inte att detta är lätt att förstå sig på. Många säger att de fått kontakt med okända släktingar, men det har inte jag. Fast jag kanske inte har några nu levande släktingar som topsat sig?! För tillfället har jag lagt detta “på hyllan”, men får väl kolla då och då om det dykt upp några nya namn på listan.

    • Hej Birgitta!
      Nej lätt att förstå sig på hel bredden av tester och hur dom fungerar på en mer avancerad nivå är helt klart en kunskapsresa. Dom enklare testen går hyfsat bra att jobba med resultaten. Men inte tänker jag leta upp de alla mina DNA-träffar som jag. Att släktforska på bredden blir nog för mig om 10 – 20 år när min egen forskning är klar. Det blir mer kuriosa att forska på bredden nu. Men jag har fått kontakt med några personer som jag är släkt med enligt DNA-träffar och det har varit lurigt att hitta vart i våra träd som vi möts, några har jag vi inte löst än.Pappersforskningen är ju trots allt grunden. Ett par personer hade jag redan forskat fram på sedan tidigare så det var kul att ändå verifiera sin forskning. Det som har gett mest är man fått byta information om sina anor och när man har löst en en svår gåta. Ja att få kontakt med släktforskare som man är släkt med är ju riktigt kul!

  2. Hej Mattias!
    Med tanke på att du och jag tidigare konstaterat att vi har anor som bott nära varandra (Östra Bränning, Od) och att du även har anor från Ön i Tärby, där jag bor, loggade jag in på ftdna (som jag förmodade att du testat dig hos) och kollade … och visst var det så: ditt test matchar, på långt håll, min fars dna. 35 cM totalt och 10 cM som längsta segment. Tryck på “Advanced search” och skriv mitt efternamn i det övre fältet, för att endast söka på matchande användarnamn, så bör du hitta honom. Sannolikt är det dock så avlägset att det inte kommer gå att reda ut släktskapet.
    DNA-testningen har i mitt fall lett till en hel del intressant mejlväxling, och några utredda släktskap som vi inte tidigare känt till eller haft kontakt med, i Sverige och i USA. Men även många försök till nystande bakåt i “DNA-släktingars” släktträd, för att försöka reda ut släktskap, där det inte lyckats.

    • Hej Andreas!
      Kul om våra släkter möts i Tärby! Är det där som din far också har sina anor så kanske vi kan lura ut det tillsammans.
      Ja intressant mejlväxling blir det allt. Lycka till i grävandet Andreas!

  3. Hej! Jag har precis som du väntat med DNA-test, för jag har varit skeptisk till det. Många har tjatat på mig i flera år men jag har hållit emot. Tills i höstas, då tog jag och beställde ett test. Detta mest för att jag vill verifiera att jag hittat rätt fader till min mormors far. Det att jag vill hitta en massa nu levande släktingar till mig är inte det som intresserar mig mest. Det är ändå på så långt håll man hittar dom i så fall och min släktforskning går ut på att jag vill hitta och lära mig om mina anor så gott det går.
    Men som sagt i höstas gjorde jag slag i saken och av resultaten jag fått kanske jag kommit svaret närmare om vem som är min mormors farfar. Jag hoppas det är den jag tror och jag har fått matchningar som tyder på det. Men när jag presenterat detta för några som kan det här med DNA-forskning så får jag till svar att det kanske inte alls är då. Vad ska man då tro, visar inte DNA att man är släkt? Nu ska jag i alla fall få någon mer, typ tremänning eller så på samma sida som min mormor att testa sig också. Då får man ju se om hen också får samma matchning som jag och då verifierar att det är rätt.
    Kan också nämna att jag fått kontakt med 5 personer som jag är släkt med via mina matchningar och även hur vi är släkt, en kul men som jag tycker är ganska ointressant effekt. Dom är ju på så långt håll.
    Men det kanske blir intressantare med matchningarna man har när och om jag satt mig in mer i saken, men tycker det är ganska komplicerat.
    Lasse

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *