Petter Kind tjänar Älvsborgs regemente under fyra krig (del 3)

Den 14 mars 1807 var det dags igen efter en månad utan strid med fienden att genomföra anfall mot fiendens anlagda redutt vid Kettenhagen. Överste v. Cardell fick ordet avfältmarskalken v. Essen att den 14 Mars kl. 15:00 att framrycka mot Jungfernhoff och Kettenhagen. 1300 svenska soldater skulle hamna i tuffa strider. Elfsborgs bataljon lider de största förlusterna. Två kompanier var tvungna att slås samman till ett pga alla döda, skadade och krigsfångar.
Överste v. Cardell gick till anfall med:
Elfsborgs bataljon,
Södermanlands jägare,
de tyska regementenas beredskap och dess jägare, Greifswalds landtvärnsbataljon,
3 sqvadroner Mörnerska husarer,
3 kanoner af ridande artilleriet och
några pionjärieravdelningar.
Totalt 1300 man.

Att artilleribefälhavaren överste v. Cardell fick befälet över dessa trupper berodde på att brigadcheferna Tawast och v. Vegesack var sjuka.
14:00 14 mars 1807
Kl. 14:00 samlades bataljonen vid överstelöjtnant Bökmans kvarter. Soldaterna var lätt utrustade. Ränsel och flaskor hade man inte med sig för att snabbt kunna framrycka. Varje soldat hade 30 skott. Bataljonen ryckte fram i följande ordning: “Elfsborgsbataljonen, jägarekårerna, 2 sqvadroner, 2 kanoner och pioniererna gingo på vägen mot Jungfernhoff, me- dan de återstående trupperna under öfverstelöjtnant Cederströms befäl detascherades åt vester mot Vogelsang för att skydda vänstra flanken”. 

Soldaterna kunde framrycka till Gross-Kettenhagen utan att möta motstånd. När de kom fram till redutten så ser man att den var starkt besatt efter att v. Cardell rekognoscerat området. Den enda ingången man kunde upptäcka var en stor embrasure försedd med pallisader. Elfsborgs bataljon fick order ta sig till höjden öster om redutten och därefter storma den. Samtidigt fick Södermanlands jägare order att anfalla redutten bakifrån för att hindra fienden att fly från redutten. Kanoner skickades med de anfallande styrkorna för att före anfallet beskjuta redutten. På trummornas signal skulle truppen anfalla redutten.
Elfsborgarnas framryckning
“Elfsborgarne framryckte lugnt och säkert i den angifna riktningen. Först när de hunno grafvens ytterkant, reste sig de försvarande öfver vallkrönet och afgåfvo på detta nära håll en mördande salva långs hela bröstvärnet.”

Elfsborgs bataljonens led glesnade oerhört pga alla sårade och döda. De kastade sig ner i skyttegraven. De kunde återhämta sig något för att sedan försaka ta sig upp på den över 12 fot (3,7 m) höga kanten som var mycket hal pga allt regn. Under tiden hade de försvarande rusat upp på bröstvärnet och skjuter salva på salva ner i skyttegraven. Striden beskrivs: “intet af deras skott felade sitt offer i de tätt packade hopparen nedanför. Öfverstelöjtnanten vid Elfsborgs regemente Bökman dödades, kapten Unge likaledes, kapten von Schwartzenhoff sårades”. 
Ja det tordes varit en fruktansvärd upplevelse att försöka ta sig upp för reduttens väggar som var 3,7 meter höga och hala som is under beskjutning. Anfallet mot redutten misslyckades och man fick hjälp av kavalleri och kanoner att dra sig tillbaka under beskjutning av fienden.
Sårade, döda, skadade vid Lif-kompaniet vid mönteringen den 8 juni 1807
Sårade, döda, skadade vid Lif-kompaniet vid mönstringen den 8 juni 1807 i Stralsund (Bilden kommer i från www.arkivdigital.se)

Stupade och sårade officerare vid Elfsborg bataljonen
Överstelöjtnant Bökman – dödad
Kapten Unge – dödad
Kapten von Schwartzenhoff – svårt sårad
Löjtnant Gyllensvärd – lätt sårad
Löjtnant Cederschöld – lätt sårad
Adjutanten Grönbom – lätt sårad
Totalt stupade och sårade underofficerare och manskap under striden
57 döda
118 man sårade eller fångar
Stupade och sårade underofficerare och manskap i Elfsborgsbataljonen
52 man (korpraler och soldater) – döda
1 underofficer och 44 soldater (troligtvis var de flesta sårade) blev – krigsfångar
2 underofficerare, fältväbeI Fr. Lénberg och sergeant H. Åhlberg och 31 man var sårade men kunde följa med bataljonen vid återtåget. I:sta kompaniet (Lif och Södra Kinds kompanier) led de största förlusterna under striden
Förändringar bland cheferna och av bataljonen
Bataljonen återfördes till Stralsund av stabskapten för 1a bataljonen E. Edenhjelm som fick bataljonsbefälet.
Flera förändringar behövde genomföras: Kaptenen Lindblad blev chef för över andra majorens kompani. Löjtnant Gyllensvärd blev chef för Lif-kompaniet och fänrik Ehrencrona över Överstelöjtnantens kompani (Petter Kinds kompani).
Huvuddelen av förlusterna för underofficerare och manskap var Elfsborgsbataljonens. Bataljonen blev rejält decimerad och två kompanier var tvungna att slås samman. I rapporten om striden gavs lovård åt Elfsborgarna. Samtliga överlevande officerare berömdes för visat “mannamod”. Bland officerarna i fästningen så väckte denna misslyckade stormning mycket missnöje och man var påtagligt upprörd över taktiken som överstelöjtnanten använt och att man inte använt den underrättelse som kunde lett till att redutten kunde tas.
Värt att nämna är att kungen starkt ogillade att v. Cardell som artilleribefälhavare  fick uppdraget att leda striden. ”Skomakare, blif vid din läst” skrev kungen till Armfelt den 20/3.
Elfsborgare som utmärkte sig i striden
60 av Elfsborgsbataljonens underofficerare och manskap utmärkte sig i synnerhet mot fienden denna dag.
Exempel på några av dessa 60 tappra Elfsborgare och vad de gjorde och vad som hände dom:

Fältväbel Jöran Lénberg – Visat mod, köld och rådighet
Fätväbel Norén – Visat mod, köld och rådighet
Fältvävel Fried Lénberg – Kross sår i huvudet, utmärkte sig genom tapperhet.
Furir v. Segebaden – Kulan gick genom hatten, utmärkte sig genom tapperhet.
8 v. Korp. Skoglund – Hållt jämn eld mot fienden
35 Blommendahl –  Skjuten genom båda sidorna
937 Stolt – Skadad fyra gånger
403 Svärm – Förlorade högra armen
526 v. Korp. Häger – Kross skador, fyra skott genom hatten
Källa: 
Boken Kongl. Elfsborgs Regemente 1680-1815 av Löjtnant Otto Mannerfelt 1887.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *