Petter Kind tjänar Älvsborgs regemente under fyra krig (del 2)

Januari 1807 godkänns Petter Kind att bli soldat 1134 för Kinnarumma och överstelöjtnantens kompani (Vedens kompani). Vad han inte vet i januari är vad som kommer att vänta honom ute i Europa och Norden. Fyra krig kommer han att delta i innan freden 1814 slutligen kommer och regementsfanan hängs upp i Örby kyrka. 
Låt oss följa några av de händelser som Sverige, regementet, Elfsborgs jägare, befälet och Petter Kind upplevde 1807-1814.

Gustav IV Adolf, King of Sweden
Gustav IV Adolf, King of Sweden (Photo credit: Wikipedia)

Gustav IV Adolfs krig mot Napoleon 1805-1810
Gustav IV Adolfs krig mot Napoleon varade mellan 1805-1810. Gustav IV Adolf anländer till Stralsund 2 november 1805 och tar befälet över arme´n i Pommern som består av 12.125 man. I praktiken var kriget slut 1807. Sverige gick i krig mot Frankrike med Sveriges allierade; England, Preussen, Ryssland, Österrike. Sveriges mål med kriget var att bidra i besegrandet av Napoleon.
Svenska trupper når som längst till Hamm i Tyskland. Den 27 september lämnar de sista svenskarna tysk jord. Gustav IV Adolfs krig mot Napoleon slutade i katastrof och de svenska trupperna kunde med nöd och näppe ta sig hem från kontinenten 1807. Fredsvillkoren blir hårda för Sverige. Ingen mark är tvungen att lämnas över men den viktiga handeln med England blir lidande.
Mitt i dessa händelser hamnar Petter Kind…
Elfsborgs jägare under full strid i januari 1807
I januari när Kind börjar sin militära gärning så har hans  jägarkamrater kommit i full strid i Pommern.
Napoleons trupper ryckte in i Pommern den 28 januari 1807 för att skydda franska arméns vänstra flank under ledning av Mortier. De framrykte över Meyer-Krebs nära Demin. I Demim så förde majoren vid Mörnerska husarerna Diedrik Adolf v. Essen befälet över  kavalleri och infanteritrupper. Bland infanteriet fanns Elfsborgs jägare under ledning av löjtnant de Fresé.
När Napoleons trupper rykte fram kunde den svenska truppen inte annan än att dra sig tillbaka. Den svenska truppen under överstelöjtnant Stockenström gjorde obetydligt motstånd vid Meyer-Krebs som intogs kl. 07:00. Stockenströms styrkor drog tillbaka sina förposter till Grimmen och natten där på ända till Elmenhorst och Brandshagen.
Fältmarskalk v. Essen befallde följande dag generallöjtnant Armfelt att utgå med en styrka för att rädda de tillbakaryckande enheterna. Major v. Essen hade tidigt på morgonen blivit anfallen vid Elmenhorst och besatt skogsbrynet på ömse sidor om vägen med jägare och samlade bakom jägarna sina ryttare på 1 1/2 sqvadron. Han genomförde ett eldöverfall mot fienden. Fienden återkom kl 10:00 och det blev en mycket häftigt beskjutning av jägarna. Major v. Essen drog sig tillbaka och fick förstärkning av kavalleri. Vid bron i Zarrendorf intog jägarna på nytt stridsställning för att ge skydd åt huvudstyrkan som flydde norrut till Wendorf. Då mörkret  började bryta in fruktade major v. Essen att bli överflyglad drog han sig vidare till den Armfeltska ställningen vid Vögdehagen. Här samlades nu efter hand större delen av de till Stralsund återvändande trupperna i skydd från artilleri och jägare under löjtnant de Fresé. De kom fram till  Stralsund först kl.19:30.
Tack vare major v. Essen och löjtnant de Fresé kunde tillbakadragandet till Stralsund utan större förluster. På dagordern nämndes synnerligt lovord om majoren v. Essen och löjtnant de Fresé för tapperhet under dessa strider. Regementet förlorade denna dag i döda, 8 man, alla var jägare.

Överste v. Vegesack skriver i Brigadordern den 30 Januari 1807:
“1:o Kommenderande generalen baron Armfelt har anmodat mig för löjtnant de Fresé och samtlige Elfsborgs jägare, kompaniets officerare, underofficerare och manskap, förklara bemälte generals högsta tillfredsställelse och välbehag öfver den intelligens och utmärkta bravur, hvarmed detta jägare kompani i gårdags aktion med fienden sig förhållit, och anser generalen det sig som en ära att detta deras välförhållande i sin underdåniga rapport till konungen ommäla, och vill generalen till samtliga sine mili- täre vänner och bekanta genom bref underrätta dem om den ära Elfsborgs jägare kompani under hans befäl i går förvärvade sig”.
Stralsund 2009
Stralsund 2009 (Bilden kommer i från www.wikepedia.se)

Belägringen av Stralsund
Nu hade alltså regementet dragit sig tillbaka till Stralsund. Stralsund blev belägrat av fienden från 30 januari till den 24 augusti 1807.
Februari 1807
Redan den 30 Oktober 1806 hade Stralsund förklarats i belägringstillstånd. Tre brigader hade till uppgift att försvara var sin flank. Vakten av staden bestod av 350 man infanteri, 1 kompani jägare samt 8 ridande ordonnanser. Dessutom fanns en beredskap av 350 man för varje flank. Fästningen var så belägrat att en stormning var mycket svår att genomföras utan att belägra staden först.

7 Februari 1807 blir ena flanken anfallen. Regementets jägare deltog utan att lida någon förlust.
Den 12 februari blir det allvarligare för Elfsborgs jägare då överste v. Vegesack gav order att brigadens jägare skulle anfalla och driva iväg fienden. Planen var att Skaraborgs regementes jägare skulle framrycka mot fiendens stridsställning med understöd av en avdelning Elfsborgare under fanjunkare G. Ericsson. Dessa skulle rikta sitt anfall mot fiendens högra flank. Men fransmännen gjorde tappert motstånd. Löjtnant de Fresé och fänrik v. Braun fick nu order att med resterande Elfsborgs jägare fördriva fienden. Detta utförde de med fälld bajonett på svenskt vis och med mycket stort mod.

Svenskarnes förlust den 12 februari var 2 man döda samt 1 officer och 37 man sårade. Bland dem som med lovord omnämndes var fänriken von Braun och fanjunkaren Ericsson, vilka båda sårades. Om dem säges i rapporten till konungen: att de hade »visat all möjelig bravour, den förre redan distinguerad sedan affären den 221 och 29 Januari, den senare ehuru blesserad, tyckte det vara nog lindrigt, för att ej behöfva lämna Piqvetten.» 
Kommentarer av författaren:
Det var tydligt att trots fiendens framgångar i Pommern hade regementets jägarsoldater under löjtnant de Fresé och major v. Essen genomfört en heroisk insats att försvara regementets och övriga förbands tillbakadragande. När de väl kom fram till Stralsund så genomförde Elfsborgs jägare anfall mot fienden och fänriken von Braun och fanjunkaren Ericsson fortsatte anfallet trots att de var sårade.

Källor:
Boken Kongl. Elfsborgs Regemente 1680-1815 av Löjtnant Otto Mannerfelt 1887.
Boken Svenska Krig 1521-1814

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *